Klarade av morgonens besök på röntgen ganska bra, var mest hungrig och illamående när jag kom till sjukhuset. När jag hade hälsat på den trevliga syrran som bad mig ta på mig den där hemska blå "op-skjortan" som egentligen ska knäppas i ryggen klev jag in i undersökningsrummet och gick fram till röntgenbordet för att sätta mig på kanten, det var lite darrigt i benen ett tag (lågt blodsocker antar jag).
Jag började faktiskt slappna av trots kylan i rummet och den där kurrande magen när HAN klev in. Självklart var det en supersnygg manlig röntgensjukskötare som skulle hålla i undersökningen och inte den snälla och trevliga syrran som tog emot mig. Inget illa om honom, han var väldigt trevlig och duktig på att informera om vad som skulle hända (har gjort den här undersökningen några gånger nu så det är inte speciellt otäckt direkt, men det är ju alltid skönt att bli informerad). Kan bara säga att jag är glad över att jag hade rakat benen och tagit på mig fintrosorna för han var ju tvungen att klämma lite här och var för att passa in röntgenstrålen.
Ja ja, nu är det avklarat och jag lär aldrig se honom igen så nu kan jag pusta ut och gå vidare. Snart är det lördag= arbetsdag.
Ciao!
torsdag 21 februari 2008
onsdag 20 februari 2008
Jag är lite hungrig
Jag ska röntga mina njurar i morgon, det innebär att jag måste äta "röntgenkost" idag. Självklart tar jag det, det är ju viktigast att det går så bra som möjligt med undersökningen.
Börjar bara bli lite trött på att dricka klara drycker och att äta ris, det är i princip det enda jag har rätt att äta idag. Har hallucinationer om köttfärssås och spagetthi, vitlöksbröd och souvlaki. Det ska bli så skönt när klockan är kvart i 11 imorgon och jag kan äta en god macka i kafeterian på sjukhuset!
Magknipet börjar i alla fall ge med sig nu, alltid något... Dessutom är klockan snart 20.00 = Men in trees på tv 3. Sedan fortsätter det med Greys' anatomy på 5:an och Women's murder club på 3:an. Alltid något!!!
Ciao!
Börjar bara bli lite trött på att dricka klara drycker och att äta ris, det är i princip det enda jag har rätt att äta idag. Har hallucinationer om köttfärssås och spagetthi, vitlöksbröd och souvlaki. Det ska bli så skönt när klockan är kvart i 11 imorgon och jag kan äta en god macka i kafeterian på sjukhuset!
Magknipet börjar i alla fall ge med sig nu, alltid något... Dessutom är klockan snart 20.00 = Men in trees på tv 3. Sedan fortsätter det med Greys' anatomy på 5:an och Women's murder club på 3:an. Alltid något!!!
Ciao!
tisdag 19 februari 2008
måndag 18 februari 2008
Fredagsäventyr
Hade en toppendag i fredags.
Fick möjligheten att representera min region tillsammans med tre andra tjejer när Barncancerfonden (Bcf) arrangerade en tillställning på Junibacken i Stockholm.
Det var internationella barncancerdagen i fredags, därav denna "fest".
Vi var uppe tidigt för att ta tåget till "Hufvudstaden", vi hann med lite shopping och en god middag i Gamla stan innan vi tog bussen till Djurgården och fikade på "Blå Porten". Vid det laget var solen borta och snöflingorna yrde runt från en båsvart himmel.
Klockan fem började tillställningen på Junibacken med en åktur i "sagolinbanan", det var andra gången jag åkte den och jag var lika fascinerad som första gången. Det är en speciell känsla att höra Astrid Lindgren prata om sina sagofigurer, och tillsammans med alla miniatyrer kan man nästan tro att det skall bli verkligt mitt framför ögonen på en.
Efter linbanefärden presenterade Sofia Rågenklint Bcf's generalsekreterare, tillika min "gamla" lärare på barnonkologutbildningen, Olle Björk som talade om barncancerns utveckling, om dess framtid och om den roll som Bcf spelar i forskningen osv.
Sedan delades Bfc's journalistpris ut till Anna Gardberg som skrivit om en cancersjuk kille i tidningen "Vi föräldrar". Därefter drog kvällens höjdpunkt ( i alla fall för min del) igång.
Patrik Isaksson sjöng tre låtar aukustistkt, "Faller du så faller jag", "Innan klockan slår" och "Hos dig är jag underbar". Den mannen är bättre live än på någon skiva åven om han är suverän på sina skivor! Vad jag njöt!!!
Efter de underbara sångerna var det pannkaksbuffé på programmet innan vi styrde kosan mot Centralen för att åka hem.
Jag är så glad att jag blev övertalad att följa med!
Ciao
Fick möjligheten att representera min region tillsammans med tre andra tjejer när Barncancerfonden (Bcf) arrangerade en tillställning på Junibacken i Stockholm.
Det var internationella barncancerdagen i fredags, därav denna "fest".
Vi var uppe tidigt för att ta tåget till "Hufvudstaden", vi hann med lite shopping och en god middag i Gamla stan innan vi tog bussen till Djurgården och fikade på "Blå Porten". Vid det laget var solen borta och snöflingorna yrde runt från en båsvart himmel.
Klockan fem började tillställningen på Junibacken med en åktur i "sagolinbanan", det var andra gången jag åkte den och jag var lika fascinerad som första gången. Det är en speciell känsla att höra Astrid Lindgren prata om sina sagofigurer, och tillsammans med alla miniatyrer kan man nästan tro att det skall bli verkligt mitt framför ögonen på en.
Efter linbanefärden presenterade Sofia Rågenklint Bcf's generalsekreterare, tillika min "gamla" lärare på barnonkologutbildningen, Olle Björk som talade om barncancerns utveckling, om dess framtid och om den roll som Bcf spelar i forskningen osv.Sedan delades Bfc's journalistpris ut till Anna Gardberg som skrivit om en cancersjuk kille i tidningen "Vi föräldrar". Därefter drog kvällens höjdpunkt ( i alla fall för min del) igång.
Patrik Isaksson sjöng tre låtar aukustistkt, "Faller du så faller jag", "Innan klockan slår" och "Hos dig är jag underbar". Den mannen är bättre live än på någon skiva åven om han är suverän på sina skivor! Vad jag njöt!!!
Efter de underbara sångerna var det pannkaksbuffé på programmet innan vi styrde kosan mot Centralen för att åka hem.
Jag är så glad att jag blev övertalad att följa med!
Ciao
lördag 9 februari 2008
Lost in translation
Jag tillhör dem som gillade filmen "Lost in Translation" med Bill Murray i en av huvudrollerna.
Jag har för det mesta sett Bill Murray i "komiska" roller i filmer som "Tom i bollen", " The Life Aquatic with Steve Zissou"och "Gosthbusters", så när jag såg honom spela Bob Harris i LIT blev jag glatt överraskad, han kan spela mer lågmälda karaktärer lika bra som de komiska och lite "burdusa".
Häromdagen fick jag syn på en av hans "senaste" filmer på Ica (av alla ställen), den kostade 59 pix så jag tänkte att det var en ganska billig peng för en film som ev kanske inte skulle falla mig i smaken.
Jag pratar om "Broken Flowers" från 2005. Igår lyckades jag äntligen se färdigt filmen, den är lite speciell, jag har fått stänga av den några gånger för att kunna hänga med för man får så många tankar och funderingar kring handlingen under filmens gång!
Filmen är en dramakomedi och den handlar om Don Johnston, en man som gjort sig en förmögenhet inom it-branschen. Hans senaste flickvän har precis lämnat honom när Don, efter påtryckningar från sin granne och bästa vän Winston, ger sig ut på en roadtrip för att försöka lista ut vem av alla hans ex-flickvänner som har skickat ett mystiskt rosa brev. Brevet är maskinskrivet på rosa papper och innehåller ett påstående om att han har en 19-årig son som nu försöker leta upp honom.
Vem är den hemlighetsfulla mamman/brevskriverskan och när skall Dons hittills okände son dyka upp? Don reser genom en del av USA och möter sitt förflutna i form av 4 ex och får en inblick i deras liv och inte minst i sitt eget.
Det enda jag visste om filmen innan jag såg den var att rollen som Don Johnston var specialskriven för Bill Murray ochjag måste säga att han gör den väldigt bra, annars visste jag inte så mycket mer än det jag sett i filmtrailern.
Jag tror att man kanske skall se filmen flera gånger för att kunna ta in alla små detaljer som spelar stor roll i handlingen. Men det är en väldigt välgjord film och jag tycker att det är coolt att regissören har vågat lägga in så många och långa scener som bara består av tystnad.
Jag är dålig på att tolka olika filmers budskap, men för mig representerade den där tystnaden det vakuum som Don lever i innan brevet får honom att resa genom USA och sitt förflutna.
Alla tolkar filmer olika, och jag är som sagt var ingen expert men det jag kan säga är att har man bara lite tålamod med tystnaden så är det en mycket sevärd film. Men min favorit av de två Murray-filmerna är nog ändå "Lost in Translation".
Ciao!
Jag har för det mesta sett Bill Murray i "komiska" roller i filmer som "Tom i bollen", " The Life Aquatic with Steve Zissou"och "Gosthbusters", så när jag såg honom spela Bob Harris i LIT blev jag glatt överraskad, han kan spela mer lågmälda karaktärer lika bra som de komiska och lite "burdusa".
Häromdagen fick jag syn på en av hans "senaste" filmer på Ica (av alla ställen), den kostade 59 pix så jag tänkte att det var en ganska billig peng för en film som ev kanske inte skulle falla mig i smaken.
Jag pratar om "Broken Flowers" från 2005. Igår lyckades jag äntligen se färdigt filmen, den är lite speciell, jag har fått stänga av den några gånger för att kunna hänga med för man får så många tankar och funderingar kring handlingen under filmens gång!
Filmen är en dramakomedi och den handlar om Don Johnston, en man som gjort sig en förmögenhet inom it-branschen. Hans senaste flickvän har precis lämnat honom när Don, efter påtryckningar från sin granne och bästa vän Winston, ger sig ut på en roadtrip för att försöka lista ut vem av alla hans ex-flickvänner som har skickat ett mystiskt rosa brev. Brevet är maskinskrivet på rosa papper och innehåller ett påstående om att han har en 19-årig son som nu försöker leta upp honom.
Vem är den hemlighetsfulla mamman/brevskriverskan och när skall Dons hittills okände son dyka upp? Don reser genom en del av USA och möter sitt förflutna i form av 4 ex och får en inblick i deras liv och inte minst i sitt eget.
Det enda jag visste om filmen innan jag såg den var att rollen som Don Johnston var specialskriven för Bill Murray ochjag måste säga att han gör den väldigt bra, annars visste jag inte så mycket mer än det jag sett i filmtrailern.
Jag tror att man kanske skall se filmen flera gånger för att kunna ta in alla små detaljer som spelar stor roll i handlingen. Men det är en väldigt välgjord film och jag tycker att det är coolt att regissören har vågat lägga in så många och långa scener som bara består av tystnad.
Jag är dålig på att tolka olika filmers budskap, men för mig representerade den där tystnaden det vakuum som Don lever i innan brevet får honom att resa genom USA och sitt förflutna.
Alla tolkar filmer olika, och jag är som sagt var ingen expert men det jag kan säga är att har man bara lite tålamod med tystnaden så är det en mycket sevärd film. Men min favorit av de två Murray-filmerna är nog ändå "Lost in Translation".
Ciao!
söndag 3 februari 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
