På resande fot med tungt hjärta

Har varit i Västerås idag för att lära mig mer om PNV, Patient Närmre Vård, ett intressant koncept som innebär att vårdpersonalen jobbar närmre patienten genom att komma bort från expeditioner och jobbar mer "på stående fot".

Vi hann med en god lunch och lite lite shopping innan vi åkte hem igen.

Fick ett sms när vi satt i bilen på väg hem som gjorde mig ledsen, jag kan inte gå in på detaljerna, men sms'et fick mig att börja grubbla om hur andra ser på mig. Jag försöker bena ut vad som får mig att bli så ledsen och har kommit fram till att det mest är en fråga om att jag känner mig betydelselös och lite ensam.

Det är inte det att jag inte gläds med personen ifråga, det gör jag, men det känns som om jag har en stor sten i bröstet och att det kommer att kännas så här tråkigt en lång tid framöver.
Det blir inte bättre när jag inser att jag inte vet hur jag skall gå vidare...

Vissa saker är bättre att släppa, men det är så jättesvårt.

Hur hittar man en mening i det som stör i ens dagliga liv, hur får man det att vändas till något positivt utan att bete sig som en missunnsam bortskämd barnunge?

Ciao!

Ps. "Apologize" är fortfarande den bästa låten jag vet just nu.. Ds.