Konfronterad

Fredag klockan 18 och jag är äntligen hemma från jobbet, som på den gamla goda tiden. Är helt slut efter två ynka arbetsdagar, hur ska det här sluta? Det är mitt eget fel, varför är det så svårt att lära sig släppa allt och bara gå? Antagligen därför att jag inte skulle tycka att det var speciellt roligt att komma till ett jobb där kollegorna bara släppte allt och gick.





Det finns ju alla sorter.




Jag är tydligen modig, fått höra det av flera efter gårdagens lilla "möte", självklart blir jag glad, speciellt när det kommer från människor jag minst av allt förväntar mig att få beröm av. Och speciellt när det kändes som att det var jag mot alla de andra (12 eller vad de var) som dessutom hamnade på andra sidan bordet när de som satt bredvid mig reste sig upp och gick för att de skulle sluta för dagen.


Om jag får skryta med mig själv för en gångs skull så tyckte jag faktiskt själv att jag var modig, det var flera gånger som jag var nära att börja gråta, jag kände hur det var nära att brista och hur jag fick det där konstiga draget runt munnen som jag får i sådana situationer.

Men jag grät inte, INTE EN ENDA LITEN MICROMOL saltvatten trillade ner för kinderna och jag måste säga till mig själv; starkt jobbat!


Jag överlevde och det var riktigt skönt att för en gångs skull säga precis vad jag tycker och känner kring arbetssituationen just nu.

What doesn't kill you makes you stronger, som de kloka säger.


Och nu är helgen här.
Ska bara plugga, eventuellt träffa H och hennes familj en sväng imorgon på förmiddagen. Bara ta det lugnt!



Ciao!!