If dreams came true...

Idag är det ca 30 grader varmt, solen gassar från en klarblå himmel och min paraplydrink smakar jordgubb och passionsfrukt. Har precis kommit upp ur poolen, det luktar Hawaiian Tropic och runt omkring mig ligger folk och solar....


.... och sedan vaknar jag.

Det är 5 minusgrader och snö utanför fönstret.

Borde plugga eller städa, men det är inte speciellt kul, imorgon är det jobbdag igen.

Det är tufft att komma tillbaka efter 4 månader, nya arbetskamrater, nya rutiner och jag känner mig omotiverad och trött. Hur kan man vara så förbannat trött hela tiden?
Jag är inte speciellt gammal, men jag antar att det är så här en 85-åring känner sig varje dag.
Undrar om chefen skulle gå med på att jag presterar som en 85-åring också?
Ingen lämplig ursäkt kan jag tänka mig.

Det är tur att jag har så bra arbetskamrater, jag känner mig i alla fall välkommen tillbaka.

Önskar att jag kunde skriva att det har hänt något spännande, jag lovar, när det gör det kommer det att märkas.

Förresten, i måndags när jag var tillbaka på jobbet första dagen skulle H och jag köpa en macka i kiosken och tog hissen ner. När vi kom ner till cafeterian stod vår egen dr McDreamy där, han pratade med en kollega. Jag såg att han kände igen oss, han reflekterade säkert över min nya coola frisyr, ha ha (alla verkar tycka att jag passar i den, antagligen för att vara snälla mot sjuklingen), på väg tillbaka till hissarna kom han i alla fall gående emot oss och döm om min förvåning när han faktiskt sa hej!! Otroligt! Det är inte alltid det är hejhumör bland läkarna på övervåningen. Jag kan gärna förbarma mig över honom om hans fru skulle tröttna...

Nu vore det inte fel med en kopp varm choklad, en spännande bok och en varm filt, men jag ska väl återgå till städandet och pluggandet. Jippi!

Ciao!

Ps. Troligtvis brydde sig Mc Dreamy inte det minsta om min nya frisyr, han grubblade säkert över nästa operation eller sin frus nya bh som han fått se kvällen innan, men en flicka kan väl få fantisera lite? Ds.